Det borgeliga nedmontaget av Välfärdssverige...

Det är galna dagar i politikens värld. (S) fortsätter att jaga med ljus och lykta efter sin framtida ledare, jag måste säga att jag avundas inte den person som nu får jobbet. Partiet ska växa, vinna val, man ska utmana och vara relvant, gärna allt på en gång. Detta samtidigt som den moderata nedmonteringen av vår gemensamma välfärd fortskrider. Allt ska privatiseras, rationaliseras eller tas bort. Den som inte jobbar skall hotas och tvingas bort. Den som jobbar ska tjäna mindre. Förrutom de som tjänar riktigt riktigt bra, för de ska få tjäna ännu mer.

Det som jag tycker är mest skrämmande är den attityd gentemot de MÄNNISKOR (för det är ju vad det är, och något moderaterna totalt missar i sina uttalanden) som har oturen i livet. De som blivit sjuka, gamla eller haft det tufft på andra sätt. Det jag tycker är mest skrämmande är att den gemene åsikten hos moderaterna verkar vara att alla som lyfter någon form av bidrag eller försörjningsstöd är lata, inte jobbar för att det inte lönar sig eller bara struntar i att jobba.

Det vore väl att göra det fruktansvärt lätt för sig. "Om vi bara gör det svårt nog att inte jobba, och kryddar med lite andra sorts ersättningar börjar alla att jobba -problem solved". Fattigdom – eller hot om fattigdom – ska öka arbetskraftsutbudet och öka den ekonomiska tillväxten. Tillåt mig tvivla.

Kan vi inte börja med att utgå att de som har försörjningsstöd eller lyfter bidrag gör det utav en anledning? Att de faktiskt fått sitt stöd beviljat utav en riktig orsak?

Visst, det är jättebra om vi kan effektivisera systemet, fånga fuskare och och rehabilitera de som är sjuka åter in i arbete. Men är det inte DET vi borde diskutera då? HUR rehabiliterar vi de sjuka? HUR får vi in och kompetenshöjer de med låg anställningsbarhet? HUR kan vi på bästa sätt gör bra lösningar som blir framgångsrika för individen? Och kom inte med några "arbetscoacher" eller andra dokumenterade villfarelser som man infört (apropå skatteslöseri).

I moderaternas värld handlar allting om att de ska ut och jobba. Oavsett vad. Man är så säkra på sin sak att man till och med pratar om "omställningsstöd". Någon form av ersättning för att gå från bidrag till arbete "så att det lönar sig". Ersätt med bidrag mot bidrag? "Vi frågar inte hur sjuk du är, utan hur mycket du kan arbeta". Sen har vi finansministerna som ojar sig över hur dumt det är med minimilöner. "De hämmar arbetsmarknaden".

Redan där finns det ju ett fel. Är inte tanken att när man jobbar så ska man kunna försörja sig på sin lön? Man blir lite mörkrädd när regeringen slänger ur sig liknande förslag, för helt plötsligt känns USA, där ensamstående mammor har två till tre jobb för att klara sin försörjning (något vi lite oförstående skakat på huvudet åt i Sverige länge) inte så långt borta.

Vi har skattesubjentionerade sektorer, RUT och ROT. "Dessa öppnar för en helt ny arbetsmarknad!" skriker regeringen. Men är det rimligt att för att skapa nya arbetsmarknader så skall staten gå in och subventionera? -Ja,om det tillför samhället något svarar jag. Är inte ROT och RUT det då? -Nej, det är tillfälliga ohållbara lösningar.

Vad händer med "branschen" när de statliga subventionerna tas bort? Det är bara konstgjord andning som lämnar oss med en tillfällig lösning. När subventionerna tas bort försvinner marknaden och lämnar oss med ett tomrum. Det är dessutom en ren synvilla och tro att den nya normen är att alla människor har en jacuzzi, man försöker öka och främja en konsumption som skall upprätthålla tillväxten. En oändlig tillväxt är en omöjlighet. Någongång tar allting slut i den takten vi konsumerar och konsumerar utan någon som helst tanke på hållbarhet. Vad har vi för ansvar gentemot kommande generationer? Mina tankar far till filmen "Wall-E". Är det en sån värld vi vill lämna över till våra barn?

Ett mycket smartare alternativ hade varit att gå in med subventionerna i den gröna sektorn. Energieffektivisering, nya lösningar, nya gröna tjänster, ett hållbart samhälle. Då startar vi resan och incitamenten för att skapa ett hållbart samhälle, något vi har nytta av även när subventionerna försvinner. Låt alla branscher och marknader ta del av dessa subventioner. Energi, hushåll, tjänster osv...detta borde också främja nya innovatörer och entrepenörer. Och dessutom sätta Sverige i framkanten på miljöfronten.

Detta är några axplock av vad som gör att jag opponerar mig mot moderaternas politik. Jag tycker att vi ska gynna individen, självklart. Men jag tycker vi ska ha ett bra och starkt kollektivt skyddsnät som fångar upp när individen snubblar. Ett samhälle som genomsyras i en blandning av individens möjligheter och kollektivets kraft. Ett samhälle där -alla- får växa, inte bara en exklusiv grupp på bekostnad av alla andra. Ett samhälle som består av medmänniskor och inte av procentsatser, tillväxtprognoser och statistik.